De senaste fem dagarna har jag sett två artiklar på Svenskafans angående denne man. Det är fint, när julen kommer börjar man automatiskt tänka på en märkligt omskriven holländare som under fyra år tjänade 40 000 pund i veckan för att träna med Chelseas juniorlag.
Winston Bogarde är ingen odräglig man. Han är bara en pojke som haft en ovanligt tuff och omild uppväxt. Nederländerna är ett sunt land för den som har det svårt, välfärdssystemet fångar upp de flesta som riskerar att hamna i riktig fattigdom och rasismen är inte särskilt utbredd, så för alla de surinamesiska medborgare som i oro för den politiska situationen i hemlandet emigrerade till den holländska grytan på sjuttiotalet har tillvaron för det mesta varit klart bättre än ifall de hade hamnat i något annat land.
Bogarde är ett undantag. Han kunde aldrig känna någon lättnad över sin situation. Han växte upp faderslös i en fattig del av arbetarstaden Rotterdam och spelade fotboll på gatan tillsammans med råttor och hundar. Andreas Andersson sa en gång att någon gång i barndomen måste det ha gått allvarligt fel för Winston och det är en sanning med modifikation. Genom sin uppväxt kände han sig ständigt tvungen att bevisa sig för sina vänner, han ville alltid visa sig stark och mäktig. De flesta som har en sådan uppväxt blir ensamvargar med stora sociala brister och lyckas man ta sig hela vägen in i proffsfotbollen med en sådan attityd blir man ofta målvakt. Andreas Isaksson sa det själv, han vill stå i mål för att känna sig stor och mäktig, oövervinnerlig.
Men Winston hade inga sådana ambitioner. Han ville bli en duktig yttermittfältare, där han med dribblingar och fart kunde visa alla att han var stjärnan. Så länge han stannade i Schiedams ungdomslag var så också fallet, han briljerade i den invandrartäta småklubben i Rotterdams utkant och hade en inställning som var både svår och framgångsrik. Oftast var han mycket bättre på träningarna än på matcherna, för på träning kände han ett ständigt behov av att visa att han var den naturlige ledaren i gruppen, att det var han som var lagets stjärna.
I ett svenskt lag kommer inte en sådan man långt. På sin höjd hamnar han i en invandrarförening med högt i tak och blir beryktad som en problematisk spelare inte många vågar värva. Men i Holland är det en annan sak. Individualismen ses efter Johan Cruijff som en viktig del av kollektivismen. Han tog aldrig riktigt plats i elitsatsande Schiedam och flyttade på lån till Excelsior, där han gjorde okej ifrån sig. Som vanligt var han bättre på träning än på match och ryktet om en målmedveten yngling med svårt att få ut all sin potential spred sig i Rotterdam.
Sparta Rotterdam värvade ynglingen. Klubben, som är den näst största i staden efter Feyenoord, var och är fortfarande känd som en stor talangförädlare. Under det första året blev det inga matcher för Winston, men år två tog han så småningom en ordinarie plats och under det tredje och sista året gjorde han elva mål från sin ytterposition då Sparta knep en plats i UEFA-cupen. Han skulle emellertid aldrig få medverka där, då han sommaren 1994 flyttade till Ajax.
Amsterdam-klubbens manager Louis van Gaal hade nämligen tidigare spelat i Sparta och hade god koll på sin gamla klubb. Vad van Gaal – med sitt enorma öga för detaljer och petitesser – fick se var en yttermittfältare som kunde bli en bra Eredivisie-spelare som ytter men kanske landslagsmässig längre bak i banan, som vänsterback. Han ringde runt till sina gamla kolleger i Sparta och hörde sig för om Bogardes attityd. Han fick höra att Winston kanske var udda och egensinnig, men hade en oslagbar inställning och en vilja att alltid stå ut som ett praktexemplar inom sin genre.
Men attityden kom att skada Bogarde till en början i Ajax. Han överansträngde sig och åkte därmed på en del skador, fansen gillade inte hans lätt egoistiska utspel om de egna prestationerna och tyckte ibland att han såg arrogant ut på planen. Den krävande Ajax-publiken tvingade Bogarde att inte längre bara visa upp sig inför sina lagkamrater, utan att även prestera under matcherna. Han var så ivrig att visa världen vad han kunde att han ibland glömde bort sig själv och det arbete han behövde utföra för att förbättra sig.
Tids nog kom han att bättra sig och han tog snart över vänsterbacksplatsen från den åldrande Sonny Silooy. Trots ett extremt hetsigt temperament och en personlighet som mest handlade om att framhäva sig själv blev han djupt uppskattad bland tränarna. Louis van Gaal har alltid varit ett stort fan av attityd och att alltid lägga manken till under träningarna, så han tog med sin adept till Barcelona. Dåvarande förbundskaptenen Guus Hiddink tyckte också väl om Bogarde, som hans snart gjorde till sitt förstahandsval i landslaget. Men någon ordinarie plats under mästerskapsspel blev det aldrig. Winston hade en extraordinär fysik, men han drog ofta på sig skador för att han gav alldeles för mycket på träningarna. Inför VM 1998 hände det återigen och då tog Arthur Numan chansen att gå före i turordningen, en plats han inte släppte ifrån sig förrän han avslutade sin korta men intensiva lanslagskarriär.
Mellan tiden i Ajax och tiden i Barcelona spelade Bogarde för Milan, som bestämt sig för att replikera sin succé med tre Ajax-skolade holländare på slutet av åttiotalet. Värvningen var föga genomtänkt och i det familjära Milan fanns det ingen plats för en superegoist som Bogarde. Lagkamraterna skrattade åt honom och han blev snart utfryst både från gruppen och laget.
Andreas Andersson, som då var hans lagkamrat, berättade en gång en anekdot om en träning då spelarna ombads jogga gruppvis en längre sträcka i lugnt tempo. Tanken var att grupperna skulle hålla samman, men Bogarde – givetvis med ambitionen att visa upp sig – sprang hela tiden långt före resten av sin grupp, där klubbens andre svensk Jesper Blomqvist ingick. Varje gång de sprang ikapp honom ökade han bara farten ännu mer. Efteråt försökte Jesper skoja med sin lagkamrat, genom att ironisera över situationen. Till Bogarde sa han att ”oj, vilken stor, stark och vältränad kille du är som springer så fort att ingen av oss andra har en chans att hänga med”. Den inte särskilt socialt skolade holländaren sträckte på sig och sa sedan allvarligt med en överlägsen attityd ”it is normal. It is always like this.”
Efter fiaskot i Milan och ett något mildare fiasko i Barcelona öppnade Chelsea plötsligt stora plånboken för att få tag på holländaren. London-klubben, som snart skulle hamna i svåra ekonomiska problem, behövde inte betala någon övergångssumma men gav istället sin nye vänsterback en av de högsta lönerna i truppen och till råga på allt handlade det om ett fyraårskontrakt med start från sommaren 2000.
Under sitt första år i klubben blev det nio ligamatcher, en klar missräkning både för Chelsea och för Winston själv. Under de matcherna blev det uppenbart att Winston sedan flytten från Ajax tappat så mycket fart att han inte hade en chans att hänga med i det höga Premier League-tempot, särskilt inte då han dessutom var arrogant och uppenbart nöjd med sin höga lön. Han har i efterhand deklarerat att han må vara ligans sämsta värvning genom tiderna, men att han faktiskt inte bryr sig för fem öre. En slags ärlighet som får ses som en positiv aspekt av en annars ganska klandervärd personlighet.
Efter tiden i Chelsea fick Bogarde lägga skorna på hyllan, då klubbarna han provspelade i anmärkte på problem i både fysik och psyke, och sedan dess har han gått en tränarkurs på Irland. I dag är han en mer ödmjuk och mogen person, långt ifrån den enfaldige karaktär Milan-svenskarna beskrivit. Kanske kan han också bli en bättre tränare än sina svenska motparter.
För den människa som inte kan hantera en udda personlighet utan att ironisera över honom och skratta ut honom kan heller inte ansvara för ett fotbollslag. Bajen drog en nitlott.
